annika_andreasson

Annika Andréasson

”Att släppa sargkanten”

Boken Lärande lek i förskoleklass beskriver ett arbetssätt som går ut på att ta tillvara det som händer i barnens vardag, men också om hur man bemöter barn med förtroende och skapar ett klassklimat som en viktig grund för lärandet. Annika Andréasson har skrivit om sina erfarenheter tillsammans med kollegan Birgit Allard.

Hur kom det sig att ni skrev den här boken?
Vi har jobbat ihop i nästan tio år och jag, som tidigare hade arbetat traditionellt med en mer ”skolifierad” förskoleklassverksamhet, valde att ta mig an Birgits sätt att arbeta. Med tiden förstod jag mer om mer att det inte handlar om tur att barnen i den här verksamheten kommer så långt i sitt lärande.

Vi har fått frågan tidigare om vi kunde tänka oss att skriva ner våra erfarenheter, men det var i samband med en intervju för en bok om övergångar som vi till slut bestämde oss och även sökte Ulla-Britta Bruuns stipendium.

Hur har ni fördelat arbetet?
Eftersom Birgit har gått i pension bestämde vi att det var jag, som är yrkesverksam, som skulle fördjupa mig i aktuell forskning och stå för skrivandet. Birgit har varit ett ovärderligt bollplank för innehållet, men det är jag som står för formuleringarna.

Varför är boken viktig?
För att synliggöra förskoleklassen, den har länge varit en bortglömd skolform. Ambitionen var att lyfta in förskolans pedagogik i skolan, men förskoleklassen har ofta blivit för mycket av traditionell skola, där leken och skapande verksamhet inte används som lärande situationer.

Hur skulle du beskriva innehållet?
Som läsare får man följa med i vår förskoleklass under ett läsår och ta del olika exempel hämtade ur vår vardag med våra härliga barn. Detta väver vi samman med beskrivningar av hur vi väljer att organisera vår verksamhet. Och då utgår vi från vår tolkning av styrdokument och forskning. Vi beskriver hur vi tar tillvara barnens intressen och egen lek i undervisningen och hur vi fångar upp det som händer i olika meningsfulla situationer för att stimulera lusten att lära.

Du beskriver arbetssättet som att ”släppa sargkanten”?
Ja, när man följer ett inrutat schema och använder färdiga läromedel kan det bli lite som att hålla sig i en trygg sarg. Men om man vågar släppa sargkanten och hitta balansen ute på isen så händer det så mycket mer. Det är ju där ute på isen man vinner matchen.

Vad hoppas du med den här boken?
Att fler vågar utveckla sitt sätt att arbeta, trots att det kan vara lite vingligt i början. Det var det för mig också, så jag har förståelse för att det tar tid och att man vill ha något att stötta sig mot mitt i förändringen. Förhoppningsvis kan boken vara ett sådant stöd.

Arbetssättet bygger på ett dynamiskt synsätt på utveckling, där nya förmågor flätas in i en väv av befintlig kunskap?
Ja, tidigare läroplaner har mer följt ett linjärt synsätt där utveckling kan förklaras som om man förflyttar sig uppåt i en bestämd riktning, längs en pil eller en trappa. Men de senare styrdokumenten utgår mer från ett dynamiskt synsätt, där undervisningen styrs utifrån den aktuella situationen och tar tillvara barnens informella lärande. Jag mötte förklaringen på skillnaden mellan dessa synsätt under en föreläsning och plötsligt stod det klart för mig varför jag känner mig hemma i vissa arbetsformer och läromedel, men inte i andra.

Ni har tydliga mål men låter situationen styra undervisningen – hur fungerar det?Vi har en planering inför exempelvis en samling, men vi lägger den åt sidan om det uppstår något annat som engagerar barnen – det kan vara något som hänt i familjen eller något de sett på nyheterna, men även populärkultur. Då känner barnen att vi är intresserade av deras värld och barnen är motiverade att lära.

Det finns inga uppnåendemål för lärandet i förskoleklassen, men vi vet vilka mål i läroplanen för grundskolan som vi har att sträva mot. När vi använder uppkomna situationer för att främja lärande behöver vi också stämma med jämna mellanrum så att vi ser om det är något mål vi behöver jobba mer med.

Hur ser ni på rutiner och struktur?
Vår verksamhet har en tydlig struktur och vi känner oss ibland lite fyrkantiga med våra rutiner under hösten tills barnen har lärt känna dem. Vi är noga med kontinuitet och förutsägbarhet, det skapar trygghet. En tidsklocka visar exempelvis hur länge lekstunden varar, så att barnen vet det och kan ge sig hän.

Det är lätt att tro att det råder kaos i en situationsbaserad verksamhet, men det är tvärtom! Vi är väldigt tydliga i vårt ledarskap, med en vänlig framtoning och med en förtroendefull relation till barnen, har man dem i sin hand. Vi får då en auktoritet som skapar trygghet i klassen och  vi hamnar inte så ofta i situationer där vi behöver hävda oss.

Hur använder du rösten?
Den är en viktig del i bemötandet, både min röst och mitt kroppsspråk visar att jag är nyfiken och intresserad. För att skapa trygghet och engagemang sänker jag röstläget och volymen och även i upprörda situationer är det viktigt med ett lågaffektivt bemötande. För mig har rösten blivit ett allt viktigare verktyg i mitt ledarskap, som jag lärt mig att använda mer nyanserat.

Lokalerna, hur är de utformade?
Hos oss gör inte alla barn samma sak samtidigt och därför behöver vi inte ha varsin sittplats till barnen. Istället inreder vi med olika lekstationer, som barnen är med och utformar – en affärshörna kan på barnens önskan göras om till en resebyrå eller vårdcentral och då gör vi ritningar tillsammans och skriver listor över saker vi behöver tillverka. Det är bra om det får ta lite tid att förverkliga idéerna, då får man in olika sorts lärande i det man planerar för.

Språket arbetar ni mycket med. På vilket sätt?
Det finns två olika perspektiv på barns grundläggande skriftspråkslärande och vi följer det synsätt som kallas literacy, där man tänker att talspråk, skrivande och läsning utvecklas parallellt på ett dynamiskt sätt. Där man utgår från tanken om att språket utvecklas i alla sociala situationer och sammanhang.

Hur gör ni med övergångar mellan skolformer?
Övergången från förskolan är ofta väldigt genomtänkt och där arbetar vi medvetet sedan många år tillbaka. Men ibland verkar det som om övergången från förskoleklass till årskurs ett förväntas gå lite av sig självt. Vi har länge försökt att utveckla bra rutiner och vill att den mottagande läraren auskulterar hos oss minst en halvdag för att se hur vi fångar det som barnen visar intresse för och hur vi lotsar och utmanar dem i sina lekar. Och hur vi till slut syr ihop dagen med gemensamma reflektioner – det blir stor skillnad jämfört med ett flertal korta besök.

Vad vill du ge för råd till andra lärare i förskoleklass som vill börja arbeta med lärande lek?
Börja med att bygga upp en lekstation, exempelvis en affär. Var lyhörd för barnens tankar i det arbetet och tillför även skriftspråkligt material, till exempel pennor, inköpslistor, prislappar och reklamblad. I leken uppstår det behov att sortera varor, att prissätta och att pröva på skriftspråket i samverkan med andra. Sedan är det också viktigt att man som lärare finns nära barnen i deras lekar, för att kunna visa dem på vilket lärande som sker i leken och också för att kunna utmana barnen att gå utanför sina vanliga ramar. Sedan skulle jag säga att det är väldigt viktigt att skapa sammanhang där barnen tycker att det blir meningsfullt att engagera sig. Om vi visar dem på olika former för att utveckla sina intressen får vi barn som vill lära mer och som får en stark tilltro till sin egen förmåga.

Hur var det att skriva den här boken?
Det mest fascinerande var att upptäcka min egen utvecklingsresa. Jag har gått flera fortbildningar sedan min examen för 22 år sedan, men det går inte att jämföra med den utveckling jag nått genom det här arbetet! Skrivandet har också utvecklat mitt sätt att arbeta och det här året har varit väldigt roligt, trots att det har varit mycket tidskrävande.

Namn: Annika Andréasson
Familj: Man och två tonårssöner
Utbildning: Förskollärare
Arbetar som: Lärare i förskoleklass samt förskoleklassutvecklare
Intressen: Trädgård och skapande verksamhet
Kuriosa: Jag har ett lagbrons från SM i konstsim