Anette Barr

Anette Barr, Annica Nettrup & Anna Rosdahl

Annica Nettrup, Anna RosdahlVi kan om vi tror på oss själva

Namn: Anette Barr, förskollärare sedan 1989.
Familj:
Gift, två barn. Bor i Klågerup.
Om sig själv: Djurens vän och älskar att vistas ute i naturen och studerar både fåglar och trollsländor. Långrundorna med hundarna är en lisa för själen. Missar sällan en av sina gympalektioner.

Namn: Annica Nettrup,  förskollärare sedan 1994.
Familj: Gift, två barn. Bor i Klågerup.
Om sig själv: Studerar och inventerar trollsländor och är nybliven fågelskådare. Golf är ett annat fritidsintresse.

Namn: Anna Rosdahl, lärare/förskollärare 2004.
Familj: Gift, två barn. Bor i Klågerup.
Om sig själv: Älskar att se världen med naturvetenskapliga ögon och vill hitta vetenskapliga förklaringar på allt. Är inte rädd för att hugga i och är händig inom det mesta. Tränar styrketräning i sitt nybyggda gym i källaren.

Förskollärarna Anette Barr, Annica Nettrup och Anna Rosdahl i Klågerup har fått mycket positiv respons på sin bok ”Naturförskola – lärande för hållbar utveckling”. De har också tagit emot många studiebesök och föreläst om sitt arbetssätt.
– Det har gjort att vi fått bekräftelse på att vi förskollärare kan sprida kunskaper till andra inom samma yrkeskategori, bara vi vågar tro på oss själva, säger de.

2009 fick Anette Barr, Annica Nettrup och Anna Rosdahl Ulla-Britta Bruuns stipendium. Motiveringen var att de utvecklat en utomhuspedagogik på Naturförskolan Snusmumriken, en del av Mumindalens förskola i skånska Klågerup, och ett arbetssätt som öppnar för barns lust att lära, samtidigt som det synliggör matematiken och naturvetenskapen i vardagen. Stipendiet var på 30 000 kronor, och med hjälp av pengarna bestämde de sig att skriva en bok för att sprida sina kunskaper – en bok där de bland annat beskriver arbetet med en djurkyrkogård, hela tiden med koppling till läroplanen.

Var ni vana att skriva sedan tidigare?
– Den enda erfarenheten vi hade var olika skriftliga arbeten under utbildningstiden. Och våra dokumentationer, som vi hade utvecklat successivt under åren vi hade arbetat tillsammans innan vi började skriva boken.

Hur gick ni till väga?
– Vi påbörjade boken några månader efter att vi fått stipendiet, och allt som allt tog det ungefär ett och ett halvt år innan boken kunde lämnas till tryckeriet. Vi skrev olika kapitel alla tre, som vi sedan skickade till varandra för redigering och granskning. När någon ändrade på något gjordes det i en annan färg, för att vi skulle kunna se ändringarna och sedan godkänna dem.
– I vissa perioder skrev vi mer intensivt och träffades även på helger för att kunna arbeta mer koncentrerat. Ibland behövde vi pauser i skrivandet för att vi skulle kunna få distans till texten och läsa vår egen text med kritiska ögon.
– När vi var klara med all text hade vi hjälp av förlaget med redigeringen av boken. Det gjordes revideringar, och texter flyttades om, men vi hade alltid sista ordet och godkände ändringarna så att det blev som vi ansåg var bäst för boken.

Hur hittade ni tiden?
– Vi skrev på fritiden, men vi kunde även använda och redigera dokumentationer som vi hade gjort i vårt arbete. Det var även tvärtom, dokumentationer som gjordes till boken kunde sedan användas i verksamheten. Det var en win-win-situation.

Vad har boken inneburit för er och för förskolan?
– Vi har kommit i kontakt med förskolor över hela Sverige och tagit emot många studiebesök från andra förskolor, som velat ta del av vår erfarenhet och vårt arbetssätt. Det har även blivit några föreläsningar runt om i Sverige. Tyvärr har vi ibland tvingats tacka nej till inbjudningar, eftersom vi alla tre arbetar heltid och har vår egen förskola att lägga fokus på i första hand.
– Genom skrivandet har vi utvecklat vår dokumentationsförmåga och förmågan att beskriva vår verksamhet och vårt arbetssätt. Det har medfört att vi upplever att vår yrkesstatus har höjts. All positiv respons på boken har också gjort att vi har fått bekräftelse på att vi förskollärare kan sprida kunskaper till andra inom samma yrkeskategori, bara vi vågar tro på oss själva.

Kommer ni att skriva fler böcker?
– Precis efter vi hade lämnat in boken till tryckning var vi säkra på att vi aldrig skulle skriva fler. Det tog på krafterna att arbeta heltid och samtidigt skriva en bok. Nu efter cirka två år har vi fått till distans till det hela, och även om det inte ligger högst på agendan känns det inte som en omöjlighet längre. Vi har ju upptäckt att det fört med sig många positiva saker, både för verksamheten och privat.

Berättat för Annika Claesdotter