Varför når undervisningen inte alltid fram, trots att vi som lärare har planerat, förklarat och anpassat? Vad är det som kan hända i glappet mellan lärarens intentioner och elevernas upplevelser?

Samma undervisning kan betyda väldigt olika saker för läraren och eleverna. Som lärare ser vi det vi har planerat och försöker göra möjligt, medan eleven möter undervisningen från sin position och försöker förstå, delta och komma vidare i ämnet. Mitt i undervisningen har vi sällan tid att sätta oss in i båda erfarenheterna – och i vad som faktiskt händer när de möts.

Genom lärar- och elevberättelser går det att upptäcka sådant i undervisningen som annars lätt går oss förbi och undersöka vilka villkor som hjälper arbetet vidare eller gör det svårare. Tanken är inte att hitta ett facit för tillgänglig undervisning, utan att förstå mer av den undervisning vi redan befinner oss i – och därifrån kunna pröva vad som kan förändras så att fler elever får möjlighet att förstå, delta och utvecklas i ämnet.

Vad blir möjligt när ämnesdidaktik och specialpedagogik möts i klassrummet? Vad innebär det för en ämneslärare som vill göra sin undervisning mer tillgänglig för fler elever?

Som lärare undervisar vi alltid någon i något. Ändå har kunskap om ämnesundervisning och specialpedagogik ofta utvecklats i olika spår. Vi har mycket viktig kunskap om exempelvis NPF, kognition, lärmiljöer och stöd, men den behöver möta den undervisning som faktiskt pågår – oavsett om det handlar om matematik, svenska eller att utveckla ett yrkeskunnande.

Därför behöver vi börja i själva undervisningen. Vad försöker läraren göra möjligt i ämnet? Hur försöker eleven förstå, delta och arbeta med innehållet? När vi undersöker vad som händer när dessa möts kan vi få syn på vilka villkor som hjälper arbetet vidare och vilka som gör det svårare.

Då kan ämnesdidaktisk, specialpedagogisk och annan relevant kunskap användas för att fördjupa förståelsen av just den undervisningen och vad som kan behöva förändras. Det kan också ge lärare, speciallärare, specialpedagoger och andra professioner ett gemensamt språk för att undersöka och utveckla undervisningen tillsammans.

Om jag som lärare vill börja undersöka min egen undervisning redan i morgon – vad skulle du uppmuntra mig att göra?

Jag skulle börja väldigt litet. Välj en situation under lektionen som väcker din nyfikenhet och försök stanna kvar i vad som faktiskt hände innan du bestämmer dig för vad det betyder. Det kan vara en elev som inte kommer i gång, en fråga som inte får något svar eller ett tillfälle när undervisningen plötsligt ändrar riktning.

Säg att du efter lektionen tänker: ”Hon var inte engagerad.” Backa då bandet. Vad var det du faktiskt såg och hörde? Kanske började eleven läsa uppgiften samtidigt som läraren gick vidare med nästa instruktion. Hon tittade på vad andra gjorde, frågade en kamrat, suddade det hon hade skrivit och blev sedan sittande när resten av gruppen fortsatte.

Då har vi plötsligt något annat att undersöka än ordet ”oengagerad”. Vad försökte eleven förstå och göra? Vad hände i undervisningen runt henne? När kom arbetet vidare och när stannade det upp?

Det vi får syn på kan sedan analyseras och prövas mot relevant forskning och beprövad erfarenhet. Därifrån kan förståelsen översättas tillbaka till sådant som går att pröva och utveckla i undervisningen.

Vad hoppas du att lärare ska upptäcka om sin egen undervisning? Om du fick önska dig en förändring i hur vi pratar om och utvecklar undervisning i skolan, vad skulle du vilja se?

Jag hoppas att lärare ska upptäcka att undervisning inte är något färdigt som vi ger till eleverna och som sedan antingen fungerar eller inte fungerar. Det som blir möjligt att förstå, göra och delta i förändras i mötet mellan läraren, eleverna, ämnesinnehållet och de villkor som omger arbetet.

Jag hoppas också på ett gemensamt språk för att göra det som händer i klassrummet möjligt att synliggöra, dela och undersöka tillsammans – utan att vi på förhand behöver bestämma var problemet finns. Då kan elevens erfarenheter, lärarens ämnesdidaktiska kunnande och olika professioners kunskaper mötas kring samma undervisning.

Det jag skulle vilja se är därför mindre av att snabbt fråga vad det är hos eleven eller läraren som behöver åtgärdas – och mer av att systematiskt undersöka vad som händer i den pedagogiska praktiken och vad vi kan utveckla tillsammans.