Från reflektion till systematisk analys

Vi i förskolan är ständigt både observanta och reflekterande. Men när vi tar steget från vardagens reflektion till systematisk analys händer något viktigt: vi går från att bara se till att verkligen förstå.

Analys handlar ofta om att på olika sätt och med olika metoder fråga sig ”varför blir det på det här sättet?” eller ”vad betyder det här?”

Det är då vi kan upptäcka mönster i vårt utförande och i de situationer som uppstår i vardagens praktik.

Vad letar vi efter?

Mönster i analyssammanhang innebär att någonting upprepar sig, när vi analyserar letar vi efter likheter, skillnader och återkommande saker i det vi tittar närmare på. 

Några exempel på hur vi kan leta efter mönster i vår praktik:

• Vilka barn kommer egentligen till tals under samlingen? Vilka får mest/minst utrymme för att göra sin röst hörd?
• Varför uppstår konflikter oftare vid en viss mötesplats?
• Vilka slags aktiviteter tycker barnen är roligast respektive tråkigast?

... och hur vet vi det?

Följdfråga till alla antaganden (svar på våra frågor) i analys är i princip alltid: ”…och hur vet vi det? ”Vilka underlag har vi byggt våra antaganden på och är de tillräckliga att dra slutsatser utifrån?

När vi stannar upp och granskar våra underlag och letar efter orsaker och samband får vi ny kunskap som kan leda oss till kloka beslut.

Caseexempel:

Efter en analys av våra dokumentationer (kartläggningar) av förutsättningar för barnens lekande såg vi tecken på att vi ofta avbröt barnens lek på grund av inslag som vi vuxna ansåg vara viktigare. Vi klev in ganska abrupt under deras lekande och de fick sällan möjlighet att avsluta.

När vi fördjupade oss i låtsaslekandets progression lärde vi oss att lek kräver tid för att kunna fördjupas och utvecklas ordentligt. Vi insåg att om vi ofta bryter barns lek kan det inverka negativt i deras lekutveckling där de behöver förutsättningar att tillsammans utveckla kreativa och komplexa nivåer av lek.

Vi ändrade några av våra rutiner, gav längre lektid, deltog mer i lek och märkte hur barnens samspel och koncentration ökade – liksom att deras lekvärldar verkade mer komplexa. De verkade oftare än tidigare ta upp tråden till ett pågående lektema och verkade dessutom snabbare kliva in i leken tillsammans, i olika konstellationer.

Metoden för kartläggning och dokumentation av förutsättningar för lekande i detta case skulle kunna vara en processkartläggning där olika leksituationer bryts ner i före-under-efter.

• Vad händer strax innan barn kliver in i låtsaslek?
• Vad händer under leken?
• Vad händer strax efter?

Varför blev det som det blev?

Att analysera är inte ett ”måste” ovanpå allt annat. Det är ett yrkesredskap som hjälper oss skapa rätt förutsättningar för barnens lärande och gör vårt arbete mer meningsfullt.

Så nästa gång du funderar över varför något blev som det blev, se det som ett gyllene tillfälle för eget lärande. Skriv ner, prata med kollegorna, leta efter mönster och våga pröva något nytt.

När vi analyserar blir vi mer än genomförare av utbildning.

Vi blir medskapare av barns framtid.