kari_pape

Kari Pape

Namn: Kari Pape
Familj: Änka, två söner
Utbildning: Förskollärare, mastersexamen i förskolepedagogik.
Arbetar som: Föreläsare, författare, rådgivare och processhandledare i kommuner och förskolor i Norge.
Aktuella projekt: Håller mycket kurser i ledarskapsutveckling och kurser om lek och vänskap, ofta under 1-3 år. Även kurser för assistenter.
Ger energi: Jobbet! När jag ser hur någon vuxen upptäcker något nytt eller när jag blir inbjuden i leken av ett barn i någon förskola.
Senaste bok: Ektemannens hemmelighet av Liane Moriarty.

Lekfullhet skapar gemenskap

– Barn är medspelare, inte motspelare. Det säger Kari Pape, norsk förskollärare, föreläsare och processhandledare, om grundsynen i Lekfullt samspel i förskolan. Boken är en svensk översättning av Jakten på den gode barndom, som gavs ut i Norge 2013.

Vad handlar boken om?
Den handlar om hur vuxna kan bidra till att skapa lek och inkluderande samspel, där barn och vuxna spelar i samma lag. Vi pratar mycket om vuxnas syn på barnen, men sällan om hur den barnsynen faktiskt påverkar barnens syn på vuxna. Om de vuxna blir ”övervakare” vill inte barnen samspela med dem, så vuxna behöver visa att de är intresserade av barnen. Vuxna bär ansvaret för att barn får en god barndom och de behöver skapa miljöer där man sätter barnen först.

Hur kom det sig att du skrev den här boken?
Jag skrev boken för att visa på de vuxnas ansvar för att alla barn ska uppleva glädje och en känsla av att klara sig i lek och samspel med andra barn. Den utlösande faktorn var en episod som jag även beskriver i boken, där jag såg hur en pojke blev utsatt för kränkningar av de vuxna i förskolan och hur de andra barnen tog efter det.

Mycket är omedvetet, de vuxna ser inte hur det påverkar ett barn när de säger ”Du kan sitta där och tänka över vad du har gjort” istället för att lära barnet att samspela.

Du skriver att pedagoger behöver få ett gemensamt synsätt på samspel. Hur får de det?
När vuxna i förskolan har mötestid är det viktigt att reflektera kring sin praktik. Ofta handlar diskussionerna om ifall man ska så frön i mjölkpaket eller köpa in ett visst material, men man behöver börja med barnsynen och synen på lärande.

Och när man är med barnen bör man inte prata om sina privata angelägenheter över barnens huvuden, det går ut över barnen.

Hur kan arbetslaget arbeta processinriktat?
Involvera alla i planeringsarbetet! Om några planerar och de andra pedagogerna bara får en order, bli de inte delaktiga.  Planera hur ni ska få till bra lek och bra samspel och dokumentera löpande.  Det är ett sätt att se till att man gör det man har tänkt göra. Jag brukar använda en cirkelmodell för att leda pedagogiskt arbete, som innehåller planering, praktik, dokumentation, reflektion och utvärdering.

Du har handlett många förskolor. Hur har det gått för dem?
De som jag har arbetat i länge har lyckats bäst med att hålla fast vid de nya synsätten efter att projektet avslutats. Man måste ge det tid, då går det att förändra även erfarna pedagogers arbetssätt.

Ser du några vanliga fallgropar?
Ja, de vuxna i förskolan ger ofta för lite återkoppling till varandra. Om man ser en kollega som man tycker gör fel mot ett barn, är det inte alltid man går emot det. Men om man inte tar diskussionen första gången blir det ännu svårare nästa gång.

Pedagoger kan ha många goda intentioner med att göra som man gör, men vi behöver utgå från läroplanen, där det står att förskolan ska ta tillvara och utveckla barnens förmåga till ansvarskänsla.  Det gör man inte genom att sätta barn i skamvrån.