Jonas Wallman

Jonas Wallman

Hur kommer det sig att du ger ut den här boken?
Fritidshemmet och fritidspedagogiken är en självklar men också lite bortglömd del av skolan och barnens liv. Att få samla några av de fritidspedagoger och forskare jag själv tycker har de mest spännande tankarna om fritidsverksamheten idag kändes väldigt angeläget och kul. Så jag har tagit fram den bok jag själv har saknat. 

Vad menar du med att lärandet inte tar slut när skoldagen är slut?
Vissa studsar när jag säger att det är lika viktigt med schack som med tyska verb. Jag menar att det är minst lika viktigt att lära sig turtagning, samarbetsförmåga och socialt samspel som rena ämneskunskaper. Lärandet tar inte lov eller helg bara för att skolan gör det.

Har du stött på svårigheter under arbetet med boken?
Utmaningen att som praktiker få höja sig till det teoretiska gjorde mig livrädd. Samtidigt vet jag att jag har ett bra pedagogiska verktyg att dela med mig av, och som jag också funnit stöd för i teorin. 

Lärarförbundet utsåg dig till Årets fritidspedagog 2014 för att du arbetar ”aktivt med elevdemokrati och elevinflytande” och ”får eleverna att utforska och att reflektera över sitt lärande”. Hur går du praktiskt tillväga?
Jag måste dyka ner i det som engagerar barnen. Barn kan till exempel lära sig väldigt mycket genom spel, som hur man beter sig socialt på nätet. Men bara om jag själv tar det på allvar. Om jag ger exempel som berör dem själva kommer de igång. Personligen tror jag mycket mer på att lära barnen diskutera innehållet, än att censurera det.  

Berätta om lekens lotteri?
Det är ett fantastiskt verktyg som handlar om att slumpa ut spel, lekar och skapande bland barnen i grupper. Någon har sagt ”På fritidshem ska man få vara den man är, men även ha chans att bli den man vill bli.” Det har jag tagit fasta på. Barn, liksom vi vuxna, är vanemänniskor. Med lekens lotteri uppmuntras de att testa allt som finns på det fritidspedagogiska smörgåsbordet. 

Under dina 20 år i yrket, hur har fritids förändrats?
Verksamheten har närmat sig skolan både i strukturer och läroplan. Titeln ”fritidspedagog” är utbytt, nu kallas vi också för ”lärare” (i fritidshem). Tanken är väl att det ska vara inkluderande men risken är att specialiseringen tappas bort i likriktningen. Att vi och vår professionella kunskap glöms bort. 

Har du gjort några oväntade upptäckter under arbetet med boken?
Att det inte är någon större skillnad på att arbeta med barn och med vuxna. Vi är väldigt lika, vi går igång på samma saker. Och att det inte går att vara nog tydlig i kommunikationen.

Har du några tips för fritidspedagoger som vill fortbilda sig?
Jag slår gärna ett slag för alla bra grupper på Facebook: Fritids­pedagogik, Rastaktivisterna, IKT på fritids, för att nämna några.