Om att skapa en antirasistisk förskolemiljö
I Sverige har vi under många år antagit en färgblind hållning gentemot människors olika hudfärg. Genom att inte tala om eller tänka på hudfärg var tanken att det så småningom inte skulle få någon betydelse. Det har gjort att vi saknar ett naturligt språk för att adressera ämnet och i förlängningen riskerar att inte ta hudfärgsbaserad rasism på allvar.
Detta drabbar barnen som idag utsetts för rasism och diskriminering och som till följd internaliserar en verklighet som säger att brun hud är mindre värd än vit. Idag förespråkar framträdande forskare, psykologer och pedagoger inom området, som vi presenterar närmare i boken, att vi bör bekräfta, normalisera och synliggöra hudfärg med barnen - en verksamhet där alla barn kan känna sig trygga i sin identitet och tillsammans verka för allas lika värde. Alla, stora som små, ska kunna upptäcka, agera och motverka rasism och diskriminering, oavsett hudfärg.
Varför och Hur kan man skapa en antirasistisk förskolemiljö?
I vår bok har vi skrivit om betydelsen av ett artikulerat språk, hur man kan inleda ett förändringsarbete, få med sig hela arbetslaget, skapa en antirasistisk förskolemiljö som speglar alla och som vågar utmana vithetsnormen i alla skrymslen och vrår, hur den skapande verksamheten, traditionen kring lucia, leken och högläsningen kan fungera som viktiga kreativa och reflekterande verktyg och att vi måste göra detta som ett kollektiv på hela förskolan och tillsammans med vårdnadshavarna. Till slut skriver vi om strategier när någon agerar rasistiskt och längst bak i boken finns en liten begreppsordlista. Här delar vi med oss av några tankar från boken kring skapandet av en antirasistisk förskolemiljö.
Boken ska ses som ett inspirerande exempel på hur vi tänkte och gjorde och blottlägger våra egna tillkortakommande. Vi behöver vara ödmjuka med att vi alla kan göra fel och att vi behöver lära av våra misstag, men vi får inte låta oss stoppas av dem, utan modigt fortsätta och följa forskningen nära. Vi hoppas att boken kan inspirera, sprida kunskap och ingjuta mod inom ett svårnavigerat fält.
Hur?
En av våra första åtgärder var att uppdatera vårt språkbruk, läsa på om ämnet, våga ta de svåra diskussionerna i arbetslagen, för att sedan i grunden kritiskt syna vårt material.
Ambitionen var att skapa en antirasistisk förskolemiljö, något vi beskriver i vårt andra kapitel i boken. Förändringen av miljön och vårt material skulle bli ett viktigt stöd för hur vi sedan vidareutvecklade vår verksamhet.
Vi började med att gå husesyn runt om på hela förskolan med ett antirasistiskt inkluderande perspektiv, i alla de rum och utrymmen där barn och vuxna vistas dagligen, inte bara det till synes uppenbara: läshörnan, barnlitteratur, bygg- och konstruktionsmiljöer, platser och material för drama, dans och rörelse, lekmiljöer som hemvrå med material som utklädningskläder, tyg och dockor, pussel och spel (både analoga och digitala) och platserna för skapande verksamhet i bild och form, utan lika viktiga visade sig platser som hallar, korridorer, badrum och matsalar vara.
Ledtråd
Det visuella har en särskilt stark kraft som tidigt påverkar barnen när de utvecklar kunskap kring identitet och den maktordning som råder i vårt samhälle. Därför behöver miljön spegla barnens olika identiteter och problematisera maktstrukturer som följer av hudton och andra identitetsmarkörer. Syns jag inte, finns jag inte och om jag inte finns, då måste det vara något som är fel på mig. Det leder till att barn slutar berätta om sina upplevelser och slutar be om hjälp.
Det finns en överhängande risk att barn tror att rasismens konsekvenser har med dem själva att göra och att vuxna inte ser och förstår, eller att de inte tycker att det är viktigt att agera. Då lever inte förskolan upp till diskrimineringslagen som kräver att vi arbetar aktivt med motåtgärder, handlingsplaner och för de grundläggande demokratiska värderingarna, att främja aktning för varje människas egenvärde. Därför är förändringarna i miljön ett första steg som skapar underlag för återkommande och viktiga samtal både hos personalen och barngruppen kring identitet och utseende.
Reflektera
• Hur benämner vi olika hudtoner, har vi ett gemensamt språk för det?
• När vi väljer material och bilder och vill utmana normen, hur kan vi undvika stereotypa och exotifierande representationer? Vem får representera hög- och lågstatuspositioner?
• Får barnen möta och spegla sig i en rik variation av hudtoner, ansiktsdrag och hårstrukturer?
• Vilken status har färgen brun? Går det att utmana negativa associationer till färgen med positiva?
• Finns det papper, pennor, kritor och färger för att kunna gestalta alla våra olika nyanser av hudtoner?
Utvecklas
Som förskollärare har du kanske ett särskilt kompetens- eller intresseområde som du tillsammans med barnen brukar arbeta med? Då kan du fundera över vilka normer som råder inom just det ämnet, till exempel matematik, naturvetenskap, högläsning eller skapande.
• Finns det något skrivet i ämnet från ett antirasistiskt perspektiv och särskilt riktat mot barn i förskolan som du kan inspireras ifrån?
• Hur är dina kunskaper i det specifika området konstruerade utifrån vit, västerländsk estetik och norm?
• Vilka kunskaper, didaktiska metoder och forskning finns det utanför västvärlden?
Att vara färgmedveten i förskolan handlar om att se och bekräfta barns erfarenheter av likheter och olikheter. Den här boken ger konkreta exempel på hur ett antirasistiskt och inkluderande arbetssätt kan växa fram i vardagen.
I Sverige har vi under många år antagit en färgblind hållning gentemot människors hudfärg.
Maria Fabien är ateljérista och journalist.
Lovisa Gustafsson är förskolelärare, licentiat i förskoledidaktik och doktorand.
Maria och Lovisa har under åren föreläst och lett workshops inom musik och dans för alla åldersgrupper inom förskola, samt miljö och arbetssätt för de yngsta barnen. Nu föreläser de även om antirasism i förskolan.
