Vi började med att kartlägga de språkliga förmågorna hos varje enskilt barn. Vi identifierade också pedagogernas språkhandlingar i verksamheten och hur lärmiljön på avdelningen ser ut.

Citatet är hämtat från en av pedagogerna, som beskriver hur de gjorde när de skulle börja använda ELSA-modellen och hade valt en vardagssituation.

De tre dimensionerna ...

Kartläggningen påbörjas alltså med att identifiera både barnens språkliga förmågor och pedagogernas kommunikation med barnen. Det sistnämnda sker utifrån att pedagogerna filmar en egen vald vardagssituation, hallen, som de upplever behöver förbättras. Filmen granskas utifrån det observationsprotokoll som används i ELSA-modellen där tre dimensioner lyfts fram:
• den fysiska dimensionen (hur miljön ser ut),
• den didaktiska dimensionen (möjligheter för språkinlärning),
• den sociala dimensionen (språklig interaktion och samspel).

Hela modellen med dess observationsprotokoll utvecklas vidare i kapitel 3 och finns i sin helhet i bilaga 1. Inom varje dimension finns ett antal aspekter som kan markeras och i följande berättelse återger vi en djupare granskning av vad som händer mellan pedagoger och barn i åldrarna 2–4 år. Pedagogernas egna kommentarer i kursiv text, som hämtats från inspelade samtal vid handledning mellan arbetslag och en av oss forskare.

Motivet till valet av hallen som situation för förändring beskriver pedagogerna som en situation som vi själva kände inte fungerade tillfredsställande. Både vi och barnen upplevde stress vid påklädning. Vid granskningen av observationen resonerar pedagogerna om hur hallen skulle kunna användas optimalt, då den har en stor yta och en planlösning som innebär en viss genomströmning. I hallen finns bilder uppsatta på en vägg och pedagogerna noterar att bilderna borde utnyttjas bättre, speciellt om de byts ut regelbundet. Fler bilder som anger kläder för väder borde användas (fysisk dimension). De upptäcker också att de inte kommunicerar tillräckligt med barnen, varken ger beröm eller ger riktade frågor vid påklädningssituationen (social och didaktisk dimension).

Den första aktionen har fokus på den fysiska dimensionen

Vi valde att placera en boklåda i hallen med böcker som vi noga valde utifrån barnens intressen. Vi delade också upp hallen i två zoner för att bättre kunna möta varje barn – den första zonen där man tar på sig kläder, den andra zonen där man tar på sig sina skor. Där har man sedan möjlighet att ta en bok som man kan titta i medan man väntar på att få gå ut. Den pedagog som befinner sig i den andra zonen har också ansvar för att samtala med barnen kring böckernas innehåll.

Under projektet filmar pedagogerna en gång i veckan vad som sker i hallen. Filmerna används som underlag för en gemensam diskussion och reflektion om vad som händer i hallen och om de kan se någon utveckling. Utifrån filmerna och reflektionerna kan de konstatera att:

• Pedagogerna har blivit mer medvetna om hur de pratar med barnen.

• Barnen är lugnare och vet vad de ska göra i hallen – det är inte alls lika mycket spring.

• När barnen kommer ut i zon 2 för att ta på sig skorna är det en pedagog där som hjälper dem med skorna och barnen får sedan välja en bok att titta i.

• Barnens intresse för böckerna i lådan har gjort att pedagogerna kommunicerar mer med barnen. Det sker också en viss kommunikation mellan barnen.

• Pedagogerna har blivit mer medvetna om hur de benämner olika saker i stället för att säga den eller det.

Till hjälp för att få syn på vad som sker i hallen hade en av oss forskare sammanställt en matris, som pedagogerna kan markera i när de tittar på de filmer som regelbundet spelats in (se mer om hur en matris kan användas i kapitel 3). Matrisen riktades dels mot vad barnen gjorde och vad pedagogerna gjorde (exempel på matris återfinns i bilaga 4). Genom dessa markeringar fick pedagogerna ett underlag att diskutera utifrån och bestämma sig för vilka fortsatta förbättringar som skulle göras.

Därefter väljer man att arbeta med den didaktiska dimensionen

Efter en termins arbete och den efterföljande observationen med observationsprotokollet konstaterar pedagogerna att boklådan har varit en toppenhit. Vi får möjlighet att använda hallen till mer än bara påklädning, det blir undervisning där. Följden blir att i stället för att välja en ny situation vill de fortsätta fördjupa sig i hallen och utmana sig själva och barnen i det konkreta arbetet. Det fortsatta arbetet skulle då handla om att aktivt benämna saker för barnen (didaktisk och social dimension). Pedagogerna framhåller att de numera tänker på att inte säga den/det, utan använda korrekta ord. En av pedagogerna har också registrerat att det kan finnas svårigheter för barnen att uttala orden korrekt (exempelvis asfalt) och det kan göra att de hellre pekar.

Arbetslaget fortsätter sedan att utveckla kommunikationen i hallen genom att filma aktiviteterna som sker och i efterhand använda en matris för att markera och därmed få syn på hur de själva använder språket. I filmen upptäcker de att de använder fler begrepp i samtalen med barnen.

Pedagogerna menar också att de ofta korrigerar sig själva. Först säger de [pedagoger som filmats] ”hämta den/det” och sedan ”hämta” med rätt begrepp. Det blir bättre hela tiden och medvetenheten ökar. En av pedagogerna uttrycker en medvetenhet om hur hen ska använda språket med barnen. Då hen nyss har gått lärarutbildningen har hen också med sig teorier därifrån som hen nu ser kan kopplas till arbetet i praktiken. Hen tänker till lite mer och blir imponerad av att så små justeringar gör skillnad! Det handlar om att stanna till och om vikten av att prata och använda begrepp. Det blev ett uppsving med projektet kring språklig medvetenhet, man fick ett kvitto på att man är på rätt spår.

Pedagogerna märker också en viss överspridning till andra områden, barnen särskiljer skor från springskor och de använder nya ord. Det blev extra tydligt när en förälder undrade var orden skotare och skördare kom ifrån. Pedagogen, som har skogsbruksmaskiner hemma, hade talat om de rätta namnen på maskinerna för barnen när de hade besökt ett skogsområde. När familjen senare åkt bil förbi ett kalhygge hade treåringen sagt: Här har en skördare kört. För att ytterligare få syn på den överspridning som pedagogerna noterat, filmar de en matsituation och upptäcker att de nästan uteslutande använder begrepp även här. En pedagog förstärker med att säga att det verkligen märks hos alla i personalgruppen, men även hos barnen. Ett exempel de berättar om är när ett annat barn pekade och sa: Där är det ärtor, där är det majs, där är det morötter. Pedagogerna använder avsatt tid för att reflektera över hur de själva gör utifrån de underlag som samlats in. De är noga med att inte påpeka brister hos varandra utan fokusera på vad som händer i hallen eller under måltiden. Alla är eniga om att de känner sig lite mer professionella.

Terminens arbete summeras

Pedagogerna konstaterar att vi har nu under denna termin valt att fördjupa oss ännu mer i hur vi kommunicerar med barnen, det vill säga att fokus ligger på att benämna saker med rätt namn. Vi [pedagoger] vill bli mer tydliga och konkreta i vår användning av språket. Detta kommer vi att göra i alla situationer på förskolan. Vi har också synliggjort böcker mer i vår lärmiljö inne på avdelningen så att det också kan bli mer spontan läsning och boksamtal.

Fortsättningsvis kommer pedagogerna att fokusera arbetet på att:
• Försöka leda barnens samtal vidare – bjuda in flera barn i samtalen.

• Byta ut böckerna i boklådan regelbundet.

• Läsa böckerna innan, så att vi pedagoger lättare kan följa det barnen samtalar kring i boken.

• Använda boklådans böcker även i andra sammanhang, exempelvis läsvila.

• Utgå från barnens intressen när vi väljer ut vilka böcker som vi ska använda oss av.