Du vet att du jobbar i förskolan när du möts av glädje och kramar så fort du kliver in på jobbet.

ur boken Du vet att du arbetar i förskolan när ... av Eidevald & Eriksson

Värna om skratt och glädje

Barns gråt och ledsenhet är viktiga signaler till pedagogerna om att allt inte står rätt till och att vi behöver agera omsorgsfullt. Men vi behöver även uppmärksamma och värna om skrattet och glädjen som barnen visar – och som vi så gärna vill ska finnas i överflöd. Babyforskaren Caspar Addyman (2020) har studerat babyskratt och menar att skrattet är ett socialt och kommunikativt fenomen. Han har sett att spädbarn inte först och främst skrattar åt roliga saker utan åt människor och menar att skrattet hjälper barnet att lära sig om andra människor.

Om vi är uppmärksamma ser vi att de yngsta barnen ger uttryck för humor som de själva kan ta initiativ till. De kan till exempel skoja genom att snabbt titta bort och sedan titta igen, gömma sig bakom ett tyg eller räcka fram en sak och sedan ta tillbaka den med ett leende. Forskning har gjorts på att barn redan från cirka åtta månaders ålder skämtar med sina föräldrar och syskon för att framkalla skratt, till exempel genom att upprepande banka på saker eller skvätta vatten. När beteendet har genererat skratt tidigare upprepar barnen det hela för att återigen framkalla skratt från omgivningen. De kan även skämta genom att bryta tabun och ”på skoj” göra sådant man inte får, som att kasta smörgåsen på golvet (Reddy, 2001).

Att glädje och humor kan kopplas till att ”förstärka livsmodet” kan sättas i relation till det lilla barnet som under introduktionen (men även senare under förskoleperioden) kan uppleva livet som svårt, till exempel när hen ska skiljas från sin vårdnadshavare eller anpassa sig till nya rutiner eller pedagoger. Humor fungerar då som en sorts ”stötdämpare” för barn (Svebak, 1997). Det här vet många pedagoger som på ett naturligt sätt dagligen använder sig av humor i omsorgen, till exempel genom att gömma något och snabbt ta fram det, leka tittut, förvånat undra vart foten tog vägen i overallsbenet och använda ett humoristiskt minspel. Men jag har också mött pedagoger som har haft svårt att få kontakt med sin egen glädje och humor av olika skäl. Därför bör arbetslaget prata om hur viktigt tonfall, röst, minspel, skratt och lekfullhet är som en pedagogisk strategi. Arbetslaget kan till exempel bestämma sig för att skoja med barnen under vissa situationer som kanske upplevs jobbiga för många barn, som på- och avklädning, övergångar, blöjbyten, måltiden eller vilan – situationer där de yngsta kan visa missmod, trötthet och ledsenhet.