Anpassningar är vägen

Även om en elev inte klarar av att vara i skolan så kanske hen klarar av att ses på annan plats. Mer än en gång har jag hört föräldrar berätta om att man på barnets skola sagt att man inget kan göra så länge inte barnet kommer till skolan. Det fanns en tid när även vi på Kringlaskolan hade alldeles för bristfälliga kunskaper om hemmasittarproblematik, då vi också framhöll att det var föräldrarnas ansvar att få barnen till skolan och att vårt ansvar började först när barnen var där. I dag vet vi bättre. Och det finns så mycket samlad erfarenhet och kunskap att få tag på att det inte borde vara några fler elever och föräldrar som möts av detta argument.

En del elever klarar av att vara i skolan men har svårt att komma i väg dit. Då kan man hitta lösningar, som att en vuxen möter eleven varje dag utanför skolgården vid en viss tid och likaså följer med ut efter skoldagens slut. Vi har även haft elever som hämtats hemma. En annan lösning kan vara ett anpassat schema där eleven får börja och sluta före eller efter sina klasskamrater.

Då måste man komma ihåg att se över hela skoldagen så att man har lösningar även för rast och lunch. Många gånger är dessa sammanhang svårare än lektionerna, då de har mindre struktur och därmed ofta upplevs som mer otrygga eller stressande. Man behöver komma ihåg att eleven vid dessa stunder ofta är omgiven även av andra elever än sina klasskamrater och att de vuxna som finns i närheten kanske inte är de vuxna man har bäst relation till. Allt det här behöver man tänka ut lösningar på, så att eleven slipper nya eller fler situationer där hen drabbas av svårigheter eller upplever misslyckanden.

Förutom anpassade tider i schemat kan man alltså behöva se till att elevens samordnare eller annan trygghetsperson finns i elevens närhet i alla olika situationer. När eleven sedan är mogen att ta ett nytt steg framåt, kan man se till att eleven vet var den vuxna finns att få tag på om det skulle behövas. Man kan också se till att eleven kan nå den vuxna snabbt på mobilen. Ibland kanske det viktigaste inte är att nå den vuxna, men att ha en reträttpunkt dit man kan gå om man behöver komma undan. Hur löser man det om skolan har obligatorisk uterast till exempel?

Studion blev en mellanstation

De här frågorna, och många andra situationer som kan vara utmanande, kan vara orsak till att elevens återgång till skolan måste ske via en mellanstation. Hos oss valde vi att kalla mellanstationen för Studion. Den hade bland annat funktionen att man där kunde få gå i särskild undervisningsgrupp. Målet var alltid att arbeta för att alla elever skulle kunna återgå till sina ordinarie undervisningsgrupper på hel- eller deltid. Det var inte alla elever som klarade av det, men det faktum att de inte klarade av att återgå till sin klass fick aldrig vara orsak till att de inte kunde få betyg i vissa ämnen. Oftast var det så att alla elever i studion hade olika scheman. Vissa kunde i perioder delta i de praktisk-estetiska ämnena med sin klass, då vi hade halvklassundervisning. Andra kunde delta i helklass på lektioner med favoritämnet eller i de ämnen där favoritläraren undervisade. De allra flesta av dessa elever hade anpassad studiegång och för flera av eleverna är vi helt övertygade om att det var just en plats i studion som gjorde att inte de eleverna också blev hemmasittare.

Många av de elever som blivit hemmasittare klarar inte av när det blir kravfyllt. Men man kan lyckas få dem med på skolaktiviteter av annat slag, till exempel idrottsdagar, klassfester eller utflykter. När jag föreläst och berättat om detta har det hänt att någon upprört protesterar och menar att man väl inte kan få vara med bara på det roliga. Då är det ju som att belönas för att man inte går i skolan. Elever som inte går i skolan ska väl vara hemma och antingen jobba med skolarbete eller bara ha tråkigt?

Så kan man kanske tänka när det handlar om elever som skolkar, det vill säga om elever som klarar av att gå till skolan men hoppar över det för att de hellre vill göra något roligare. Personligen tycker jag att det är tveksamt även då. Vi måste hur som helst komma ihåg att detta inte gäller elevgruppen hemmasittare; dessa elever vill, men kan inte gå till skolan. Inte just nu i alla fall. Då ska vi vara riktigt glada om vi alls kan få dem till skolan. På så vis behålls ändå en kontakt med klasskamrater och skolans personal. Den kontakten är väldigt värdefull och kan bidra till att man lättare kan få eleven tillbaka till skolan.

När en elev är redo för nästa steg kan man smyga in skolan genom att till exempel besluta att man efter en utflykt åker gemensamt till skolan för att avsluta med en gemensam utvärdering där och fråga om eleven kan tänka sig att vara med på det avslutet. Beroende på vilka svårigheter eleven har kan en sådan fråga behöva ställas i förväg via en förälder, då det är ganska vanligt med elever som inte vågar säga som det är till läraren. Det som annars kan ske är att eleven svarar ja, följer med till skolan trots att det väcker stort obehag och nästkommande dag är ångesten åter så stor att kontakt med skolan blir omöjlig. Det är då vanligt att man tolkar situationen olika och att missförstånd eller till och med misstro uppstår om inte ett ordentligt förtroendekapital finns. Personalen i skolan kanske upplevt att eleven verkat lugn och att hen kunnat svara utan problem. När vårdnadshavare sedan hör av sig och berättar att en ny låsning uppstått på grund av detta så kan skolan tro att det är vårdnadshavaren som förstorar. Om en sådan situation uppstår måste vi komma ihåg att vi aldrig kan vara säkra på att vi tolkat en elev rätt. Vi måste också komma ihåg att det i de allra flesta fall är så att hemmet är elevens trygghetszon och att det därmed är där den rätta upplevelsen kommer fram.