Vad är det vi pedagoger gör i vardagen som kan ha betydelse för en socialt hållbar framtid?

I vardagen på förskolan finns det situationer och möten som återkommer dag efter dag. Vad är det vi pedagoger gör i vardagen med förskolans yngsta barn som kan ha betydelse för en socialt hållbar framtid?

I vårt förskoleområde har vi sedan flera år fördjupat oss kring demokratiuppdraget ur olika perspektiv. Normer och normkreativitet, motverkande av diskriminering och kränkande behandling, socialt ansvarstagande, barns inflytande och inkluderingsbegreppet är några av de områden vi arbetat med.

För oss hänger begreppet demokratiarbete nära ihop med att arbeta för en socialt hållbar framtid och det är självklart att arbeta med detta från dag ett på förskolan.

Ibland finns en tanke om att demokratiarbete är något som börjar först när barnen kan förstå röstningsprincip, majoritetsbeslut eller verbalt kan förhandla om vad som är rätt och fel. Denna uppfattning fanns på vår förskola när arbetet med demokrati började för ett antal år sedan. Det kändes svårt att arbeta med inflytande när barnen inte verbalt uttrycka sina åsikter och behov.

Inflytande för de yngsta barnen kan vara att pedagoger vågar stanna i de vardagssituationer som fascinerar barnen och att de med sitt engagemang, samtal och kroppsspråk visar att de vill dela denna fascination med barnen. Detta sätt att definiera inflytande med de yngsta (Ungerberg, 2019) överensstämmer med den syn som mina kollegor och jag har på uppdraget kring demokrati och inflytande. Vi försöker se, förstå och förundras tillsammans med barnen.

Det är i mötet med andra barn och med oss pedagoger i leken, i gungan på gården, i hallen, i en tröstande kram och i alla andra situationer under en dag på förskolan som detta arbete sker.

Vi står i hallen efter förmiddagens utelek. Jag känner att jag blir stressad av gråten från flera barn och så vetskapen om att vi varken dukat eller bäddat än. Jag börjar dra av galonbyxor och stövlar på löpande band. Knäpper upp en jacka medan jag drar av vantar på ett annat barn. Min kollega Viveka har klätt av sig och ropar från den inre hallen att jag kan ”skicka in” barnen så ska hon byta på dem. Jag lyfter Joel, 1,5 år, över grinden till Viveka och hon bär in honom till skötbordet.

På andra sidan hallen sitter min kollega Mia. Hon har två barn framför sig som med koncentrerade miner försöker lossa på spännena i sina galonbyxor. Samtidigt som Mia väntar tålmodigt lyfter hon upp Freja i knät. Freja, 2 år, gråter och Mia lugnar henne medan hon berättar att de bägge barnen håller på att knäppa upp sina galonbyxor. Hon frågar om hon och Freja får hjälpa till med spännena och snart bemästrar de tillsammans knapparna i byxorna. Sedan hjälps de alla fyra åt att dra av galonbyxorna. När det är klart är det Frejas tur att få hjälp av kompisarna med sina kläder. Hela tiden hör jag Mias uppmuntrande ord ”vilket samarbete”, ”vad bra det går när vi hjälps åt”, ”vilka snälla kompisar”.

Mitt i min egen stress hinner jag tänka att Mias tillvägagångssätt i hallen nog är betydligt mer omsorgsfullt än mitt eget ”löpande band”. Var kommer barns inflytande och möte med demokratiska principer in i en ”löpande band”-pedagogik?