Är det farligt att inte låta barnen testa sina gränser under kontrollerade former? Är vi mer överbeskyddade i Sverige än i andra länder?

Tycker du att den svenska förskolan och synen på lek i Sverige har något att lära från andra länder/kulturer och tar du upp det i boken?

Enligt forskning finns det tydliga risker om barn inte få tillgång till äventyrliga lekar där de kan testa sina gränser i min bok ger jag följande exempel:

• Sandseter och Kennairs (2011) forskning tyder på att riskfylld lek har antifobiska egenskaper, med andra ord hjälper den barn att övervinna rädslor.
• Peter Gray (2011) kopplar barns minskande tillgång till riskfylld lek till att alltfler barn brottas med ångest och psykiska problem.
• Dodd och Lester (2021) skriver om ångestkänslighet och "hantering" och menar att riskfylld lek ger ett motiverande, positiv sammanhang som utsätter barn för osäkerhet och fysiologisk upphetsning. Det i sin tur gör att de kan utveckla sunda hanteringsstrategier.
• Nyzeeländska lekforskaren Victoria Farmer och hennes kollegor upptäckte i sin forskning (2017) att barn som ägnade sig åt riskfylld eller äventyrlig lek på rasterna trivdes bättre i skolan.

Jag tror att vi är bättre än många andra länder när det gäller tillgång till äventyrlig lek, särskilt utomhus, men det har också skett en förändring över tid där vi ha blivit mer och mer försiktiga - inte endast med riskfylld lek utan också med lek överhuvudtaget. Den har fått en lägre status än undervisning även inom förskolan. Vi riskerar helt enkelt barnens naturliga livslånga lust att lära samt deras välmående. Sandseter och hennes kollegor har i olika sammanhang och texter varnat för att det inom de nordiska länderna finns en trend att vuxna blir mer och mer riskobenägna och att de begränsar barnens lek mer och mer.

För att inte hamna i samma situation som i USA, som Lenore Skenazy och jag har pratat om många gånger (där föräldrar bli polisanmälda för att deras barn själva går till lekparken), tycker jag att det är oerhört viktig att vi tillsammans diskuterar vår eget förhållningssätt och vilken sorts frihet vi vill erbjuda barnen.

Jag tycker att andra länder har otroligt mycket att lära oss kring lek och äventyr, eftersom pedagoger oftast kämpar med att erbjuda barn mer lek, autonomi och äventyr i ett samhälle/kultur som oftast har mer kontroll över hur barn ska bete sig och en mer akademisk förhållningssätt från tidig ålder. Andras processer, till exempel AnjiPlay förskolorna i Kina, kan erbjuda oss spännande strategier kring hur vi kan bemöta föräldrars oro - jag tar upp detta i boken där jag intervjuar Jesse Robert Coffino som har arbetat tillsammans med AnjiPlay i många år.

Hur tänker du kring våldsamma lekar?
Hur ska man tänka runt aggressiva lekar, som återspeglar det som barn tittar på filmer eller videor?

Ordet lek är viktig här. Om det är lek så borde det inte vara några stora risker. Men ibland kan det vara svårt att reglera känslor och det slutar vara lek, och då är det bara våld. Det är också väldigt beroende på vad vi menar med våldsamma lekar, eftersom det kan vara en oerhört personlig tolkning av vad våldsam lek är. Samtycke bland alla barn är viktig, och att leken inte stör andra barns lek är också viktig. Det är bra att skapa gemensamma regler med barnen till exempel att alla ska sluta omedelbart när någon säger stopp – ta reda på varför det är en stopp och välj att fortsätta eller avsluta. Jag brukar säga att om det finns tre stopp inom en ruff och tumlande lek, eller liknande lek, ska den avslutas för dagen eller lektillfället med förklaringen att det är tydligt att självregleringen inte är på topp och att det behövs energipåfyllning för att hålla leken så trygg som nödvändig.

Om barn är intresserad av lekar som återspeglar våldsamma filmer eller spel kan det vara bra att ta reda på vad det är som verkligen intresserar barnen; vad är det som är spännande och vad behöver barnen för kunskap, förmågor osv. för att kunna tryggt men äventyrlig utforska den?

Jag har ibland tittat på kortare delar av filmer tillsammans med barnen för att efteråt diskutera precis vad vi hade sett och våra känslor kring det – ungefär 10-20 minuter per dag filmvisning med efterföljande diskussion. Det hjälpte barnen enormt mycket att processa filmen, särskilt när barnen inte klarade av aggressiva lekar på ett tryggt sätt (psykologisk, socialt, känslomässigt, fysiskt).

Dans kan också vara ett bra sätt att tolka våldsamma lekar på, och även att ha stuntperson-skola – där det verkligen handla om säkerhet och spänning.

På vilket sätt kan vi pedagoger uppmuntra till riskfylld lek om vi har en barngrupp som inte riktigt är där?

Vi ska alltid utgå ifrån var barnen är. Höjder kan vara 1 cm och uppåt … Det gäller att hitta platsen där barnen kan uppleva rätt mängd spänning – en slags Guldlocks-förhållningssätt… det är precis rätt. Det handlar aldrig om de högsta höjderna eller snabbaste hastigheterna utan om barnens gränser.

 

Jag nämner i min bok ett barn som vill delta i ruff och tumlande lek men klarade inte av självregleringen. Jag uppmuntrade barnet att leka något annat  men såg också till att hen fick tid att öva upp sin självreglering för att kunna delta i leken. Barnet var inte ledset när jag pekade ut att hen inte lekte, och var på något sätt tacksam att hen fick möjlighet att ta sig därifrån för att kunna leka. Ibland fastnar barn och kan inte komma ur en situation.

Bygger riskfylld lek på lekens tre grundstenar?

Ja, all lek byggs på att alla som delta vet att de ingår i en lek tillsammans, att alla få lämna när de vill och att alla kan bidra till lekens utveckling. Jag beskriver i boken att det finns många barn som hamnar i en reaktion-position och sällan har möjlighet till aktion, dvs. har svårt att påverka lekens utveckling eller känna att de kan lämna leken när de vill, och det kan lätt kan förvandlas till en icke-lek för barnet. Jag  tycker verkligen att det är viktigt att kolla på vem som har vilken roll inom leken så att inga barn fastna i roller som inte gynnar deras utveckling.

Om man har ett barn som till exempel klättrar mycket och högt. Vi har kännedom att hen klarar av det. Men andra barn hakar på, som inte har samma erfarenhet. Hur förhåller man sig till det?

Då tycker jag att det är dags att ha en klättrarklubb där barnen kan lära sig hur de kan klättra tryggt, var deras egna gränser går, samt hur de kan tänja på gränser utan att det bli farligt. Barnen ska tillsammans med er fundera på klättra-regler:

Om det är ett träd  kan ni:

• titta runt marken under trädet för att se till att det är ett säkert landningsområde,
• bara gå längs en gren som är större än din arm så att den kan stödja din vikt,
• låta bli att klättra i ett dött träd, eftersom delar av det inte kommer att vara tillräckligt starka,
• alltid ha tre kontaktpunkter: två armar och en fot, en rumpa och två armar, magen etc.,
• ha kännedom om det är ett taggigt träd eller något annat som kan skada,
• låta det vara ok om det är ett dött träd som ligger på marken och är stabilt
• låta det vara ok om det finns knutar i trädet för att klättra upp och ner (detta är vad de äldre duktiga klättrare behöver som en utmaning)
• låta vuxna vara uppmärksamma på allting och lära barnen vad de ska hålla utkik efter.

Skapa ett riskfyllt klättra-lekmanus (viktigt att ni alla har samma regler) och se till att barnen och föräldrarna kan detta. Det kan exempelvis vara att kolla marken, kolla trädet, ha tre kontaktpunkter och koll på hur en kan komma ner. Ni kan ha olika höjder som barnen kan prova eller  göra olika utflykter för att hitta bra klätterplatser och skapa en klätterbok där barnens åsikter finns med. Använd loose parts för att skapa olika sorters klätterutmaningar som inte alltid är att ha höjden som utmaning (som en klättring hinderbana osv). Skapa utkikspunkter där barnen kan känna sig nöjda med höjden utan någon klätterrisk.

Hur tänker du kring pedagoger som talar om faran med att exempelvis hoppa från hög höjd för barn. Vad förmedlas i tid och otid ?

Jag antar att det bero på pedagogens intention med varningen och hur den förmedlas. Vissa barn behöver stöd så att deras uppmärksamhet i leken förbättras, medan andra inte behöver det. Om varningen egentligen är ett sätt att begränsa barnen, och mer handlar om kontroll än stöd, då kan det påverka barnet negativt. Barn vill alltid behaga vuxna och vara ”duktiga”, så om jag var barn och hade sett att en vuxen var missnöjd med något jag gjorde skulle jag antagligen inte våga göra det. Det finns många barn idag som upplever samma sorts ångest, medan det finns andra som är drivna att göra motsatsen – ibland är spänningen att göra det som vuxna ogillar.

Istället för att varna brukar jag uppmärksamma med ” Hur känns det däruppe?” – om de funderar på att hoppa från en hög höjd. Eller om jag ser att marken inte är lämplig kan jag påpeka detta och erbjuda min hjälp att hitta en mer lämplig plats att testa gränserna på.