Page 13

smakprov_befria

För den ambitiösa eleven som förstår att ansträngning ökar sannolikheten att få bra betyg spelar inte lärarens metodik någon särskilt stor roll. Tråkig kan den tyckas ibland, men man gör sin plikt och anstränger sig. Man accepterar läget, så att säga. Det är relativt lätt att undervisa sådana plikttrogna, anpassningsbara och ambitiösa elever. Vad gör vi då med resten av eleverna? Tror man att dessa elever blir engagerade och motiverade av läroplanens mål och tydliga målbeskrivningar? Icke. För att nå de elever som inte inser att hårt arbete är värt besväret, liksom ansträngningen att förstå alla bedömningskriterierna, återstår bara en sak – att känna att det är intressant, till stor nytta och viktigt, eller att det berör mig personligen. Mål riktar sig till vår rationalitet, till hjärnan. Men om inlärning har starka emotionella komponenter behöver vi istället rikta informationen till hjärtat. För att nå hjärnan behöver vi nå hjärtat först. Om hjärtat är engagerat öppnar sig hjärnan. Naturligtvis har bra lärare alltid förstått emotionens betydelse och därför ansträngt sig för att knyta an till elevens värld och bekymmer, tagit reda på mera om elevernas intressen, ofta utgått från det som eleverna uttrycker nyfikenhet kring och även från elevernas egna frågor, förklarat vitsen med det man ska gå igenom, stärkt elevernas självbilder av vad de kan klara av, ansträngt sig att ställa krav på rätt nivå och förstått att deras eget engagemang och deras egen entusiasm spelar en viktig roll när det gäller att engagera eleverna. Konsekvenserna av detta är att lärare som vill lyckas med sin undervisning, förutom att vara engagerade, kunniga och väl förberedda (något som krävs för att kunna anpassa sig till situationen och för att kunna improvisera) också behöver vara lyhörda, flexibla och spontana. Det är precis dessa saker som målstyrning och alla måldokument motverkar. Lyhördhet och flexibilitet blir mycket svårare i 35


smakprov_befria
To see the actual publication please follow the link above